TORSBYVÄGEN
På en trottoar intill en busshållplats på Torsbyvägen står en ung kvinna och väntar. Den svarta mascaran följer med tårarna hon inte förmår att hålla tillbaka. I ett försök att dölja känslorna släpper hon ut sitt långa blonda hår. Sällan är det någon som stiger av här. Bortsett från en äldre dam, som rastar sin hund, är hon ensam på trottoaren. Torsbyvägen är ingen vältrafikerad gata, det är heller ingen ändhållplats. Det är en genomfart. Visserligen med en närvaro av flera vackra och ståtliga lönnar, men har man inget ärende hit passerar den som måste utan att uppfatta något särskilt. För den unga kvinnan, som heter Astrid, är det inte vilken plats som helst. Det var på den här gatan, när de hade klivit av den sista bussen hem, som Rickard kysste henne för första gången. Här i kvarteren växte Astrid och Rickard upp och de hade ofta sällskap till skolan. När Rickards föräldrar skilde sig och han kom in på idrottsgymnasiet, flyttade han in till stan med sin mamma. Astrid trånade i hemlighet efter Rickard under hela högstadietiden. På väg hem efter en klassfest kvällen före avslutningen i nian, gick de tillsammans längs Torsbyvägen. Samtalen flöt mellan det stundande sommarlovet och förväntningarna inför hösten. Om Rickards hand avsiktligt nuddade hennes visste hon inte, hon visste bara att hon tyckte om det. I två år var Astrid den han valde att vara med. I något som kändes som en evighet var det bara de två.
Astrid väntar vid busshållplatsen, men inte på bussen som ska ta henne vidare – hon väntar på Rickard. Han som vanligtvis kommer i tid, men som dröjer nu. En tydlig markering och en plågsam insikt att hon inte längre är den viktigaste personen i hans liv. Den kalla luften vittnar om en höst som inträffade alldeles för tidigt. Stundtals är det fortfarande vår inuti Astrid, oberörd av det oundvikliga mörker som väntar. Liksom den där försommaren för två år sedan, de sista dagarna i grundskolan. Runt omkring henne börjar träden släppa taget om de färgsprakande löven, nästan som om naturen själv vill illustrera det meningslösa i att klamra sig fast vid det som inte längre tillhör en – en påminnelse om det förgångnas skönhet och hur den, trots all dess härlighet, måste inse nödvändigheten i att ge vika för en ofrånkomlig förändring.
Det har gått över en månad sedan Astrid satt vid sin pappas sängkant på sjukhuset, men lukten av desinfektionsmedel har lagt sig som en tät dimma runt henne. Den har etsat sig fast i huden, och varje andetag bär med sig en smärta som skär rakt igenom henne – en obeveklig vind som trasar sönder allt som kommer i dess väg. Det är illa nog att förlora sin pappa, men att mista två av de mest betydelsefulla människorna i sitt liv på samma gång, det står hon inte ut med. Hur kan livet vara så grymt mot henne? Astrids pappa hade insjuknat i cancer för ett år sedan, och i början verkade det som att han skulle få leva – som om deras tillvaro bara befann sig i en tillfällig skugga där allt snart skulle återgå till det normala. Men i slutet av juli, när solen sken som starkast, föll dödsdomen. Därefter gick allting väldigt fort och begravningen ägde rum för några dagar sedan.
Dropparna från regnet lägger sig ljudlöst på den hårda asfalten, som sakta mörknar och försvinner under ett lapptäcke av gula lönnlöv. Genom fönstret på bussen ser Rickard hur Astrid sätter sig på bänken i busskuren samtidigt som en röst säger “nästa Torsbyvägen”. Allt det här med hennes pappa är fruktansvärt, tänker han. Rickard tyngs av skuldkänslor för att han lämnar Astrid när hon behöver honom som mest. Hon ser sorgsen ut där hon sitter, med ett kroppsspråk som avslöjar att hon bär på en övermäktig börda. Det plågar honom så mycket att han har svårt att sova om nätterna. Han känner hur pulsen ökar när hon får syn på honom.
– Hej! Förlåt att jag är sen, har du väntat länge? frågar Rickard.
– Det är ingen fara, säger Astrid med lågmäld röst och reser sig upp från bänken. Rickard tvekar en stund innan han frågar:
– Hur mår du?
Egentligen vill Astrid berätta allt för honom, om den enorma tomheten som genomsyrar hennes själ, men orden har fastnat i utrymmen hon inte längre når. En låga vill ta fyr men slocknar innan den får chansen att brinna. Gnistan kvävs av tystnaden och det innersta förblir oåtkomligt. Astrid längtar hela tiden efter att vara någon annanstans, i ett tillstånd bortom sitt eget. Hon är trött på att ha ont, trött på att aldrig få stopp på blödningen. Ett öppet sår på insidan, ständigt vidrört och som aldrig får ro att läka.
– Jo, det är väl okej, säger hon till sist.
Astrid gör sitt bästa för att inte låta sig förloras i hans stora gröna ögon. Hennes uppmärksamhet dras till Rickards jacka, den han fick av henne i födelsedagspresent förra året – en tid då inget tydde på att tillvaron snart skulle raseras. Själv är hon alltför lättklädd i sin tunna vårkappa, men vad spelar det för roll när kylan ändå inte går att stänga ute? Han gör en ansats att krama henne men hon lyckas undkomma hans famn, hon klarar inte av att vara nära honom utan att gå sönder. Det irriterar henne att Rickard ändå kommer tillräckligt nära för att hon ska känna hans underbara doft, det är samma doft som när han fortfarande var hennes pojkvän. Av någon anledning förväntar hon sig inte det.
– Du, jag beklag…
– Jag vill helst inte prata om det, avbryter Astrid.
– Förlåt, jag menade inte…
Rickard kommer av sig och drar nervöst fingrarna genom sitt mörka hår.
– Jag har dina grejer här i alla fall. Du får höra av dig om det saknas något, fortsätter han.
Rickard räcker över hennes väska och för en kort sekund snuddar deras fingrar vid varandra. Det bränner till i Astrid och för det avskyr hon honom – för att han ännu har den makten över henne – och för att han ber henne att höra av sig om något skulle saknas. Han borde förstå att allt redan saknas.
Rickard är på väg att säga något mer, men hon hinner före.
– Tack. Du får ha det så bra, säger Astrid.
– Du vet att du kan ringa om det är något, säger han.
Astrid nickar samtidigt som hon tänker att hon absolut inte kommer att ringa. Vad vill han att hon ska säga? Det förändrar ändå ingenting. Deras blickar möts hastigt. Hon kämpar emot en stark impuls att stanna kvar och borra in huvudet i hans bröst. Astrid motstår frestelsen och skyndar sig ner för trottoaren på Torsbyvägen, utan att vända sig om. Som så många gånger förr svänger hon vänster vid bensinstationen och försvinner helt ur Rickards synfält. Duggregnet övergår inte i ett skyfall som de varnade för på nyheterna tidigare idag, tvärtom ser det ut att klarna upp. Man kan aldrig lita på vad någon säger. Astrid anstränger sig för att dölja smärtan, men den tränger obehindrat fram ur hennes ögon och allt rämnar med en kraft hon inte kan kontrollera.
Snart har Torsbyvägen glömt hur tyngden av hennes sorgfyllda steg känns, regnet som aldrig kom ska någon gång skölja bort det som blev kvar av en första kyss, och vinden ska likgiltigt föra med sig Rickards doft härifrån. Torsbyvägen är ingen slutstation, det är endast en genomfart.